Sixteen ghosts in the house

Jag kan sitta i mörkret och se ett ljus, ett ljus
i mitt hjärta som värmer och syr igen stygnen.
Som att ligga på ett operationsbord och bereder sig
för ett nytt hjärta, någon annans hjärta.
Inte fan är detta mitt må jag säga.
Dessa känslor har jag inte kännt på länge.
Känns som fem miljoner år, när det egentligen handlar om
några månader.
Så jävla löjligt, sitter här och är kär i en främmande människa,
snackar fina ord, om en främmande människa.
Men är inte det kärlek? Att känna något så starkt för
någon jag inte känner på djupet.
Jag ser bortom allt, allt det onödiga, och bara ser....
....ser dig? Dig i helhet. Varför just du tänker jag.
Det är något speciellt...något annorlunda..
Jag tror jag blivit kär i solen..
Du lyser upp världen lika starkt som solen,
det går inte att titta på dig, samma sak gäller solen.
Du är för fin för att titta på.